DN skriver idag att språkrådet släppt årets nyordslista. Det finns en del självklara ord där och några jag ställer mig frågande till.

Gågging. Ett ord som beskriver ett mellanting mellan gång och jogging. Varför? Jag har aldrig hört talas om detta fenomen. Vem utövar detta? Hur ser det ut? Vem lyckas hitta den lilla skillnad i takt mellan gång och jogging? Jag tror inte på detta!

Bilsurfing. Något jag har hört talas om länge men då som en lek bland sabbatpack i rollspelet Vampire. Finns det verkligen så många utövare i verkliga Sverige att det räknas som ett vedertaget begrepp?

Norsk karaoke. Ett fenomen som handlar om att den som sjunger är den enda som hör musiken och ska nynna med. Åhörarna ska gissa vilken låt det är. Detta har funnits i flera år som ett inslag i ett danskt lekprogram. Det låter som ett skämt med just norsk karaoke. Ska vi skriva in guleböj också och ska vi döpa om sandpapper till norsk ökenkarta?

Fuldelning. Det vill säga olaglig fildelnig. Allvar? Kom igen...

Men det finns däremot självklara nyord. Att utöka betydelsen av ordet spikmatta känns given. Twittra är väl ett nyord som inte gått någon förbi. Laddstolpe är ett annat ord som är nytt precis som laddstolpen själv.

Roliga nyord finns också.

Hemester. När man firar sin semester på hemort. Lite vitsig variant på det klassiska: Semester. (Nu tänker ni: Hemester är okej men inte fuldelning. Är det inte egentligen samma sorts försök att skämta till det? Men... Fuldelning... Allvar...)

Alfanummer. När man presenterar ett telefonnummer med bokstäver. Har funnits länge i USA. (Call our bank! 555-MONEY) Jag ska se om jag kan komma på en betydelse för mitt telefonnummer. Blir nog lite krångligt.

Stuprörspolitik. En snäv politisk åskådning som inriktar sig på en fråga och saknar helhetsintryck.

Det var ett litet urval. Andra är 'yrkessåpa', 'mobilroman', 'chippa' och 'fröbomba'.

Håll till godo. 

Så ett år har gått till ända igen, och det som skett ska aldrig hända igen... som Big fish sjöng i deras nyårshambo nån gång på nittiotalet. 

Julen är väl över. Jag åt ingen skinka, jag fick julklappar och jag hade kul med släkt och vänner. Jag har spelat Arkham horror och provat hemgjord glögg. Jag fick konsertbiljetter av Leona och jag blev bjuden med att spela med bandet på en spelning den 26:e.

Och nu är det... Eller, imorgon är det nyår...

Jag älskar nyår. Jag får alltid den där känslan i bröstet av frihet och hopp. En känsla av glädje och inspiration. Jag känner mig lite nöjd och förväntansfull samtidigt där runt tolvslaget. Bland vänner och skumpa och fyrverkerier så varar känslan inte länge men den dyker upp varenda år år ger mig en liten tår i ögat.

På nyår blir vi en hel drös vänner som ska äta och dricka och ha kul. Jagoch Leona ska stå för förätten. Jag ser verkligen fram mot nyår.

Detta året om man ser bakåt så har det hänt en hel del. Början på 2009 är försvunnet i det dåliga minnets dimma. Men sen börjar jag minnas. Jag träffade en flicka på nätet som jag aldrig träffade. Jag hade min första utställning. Jag anordnade en skattjakt i frack och fez. Jag och min bästa vän blev husband på vår stamkrog. Jag flyttade till en mindre lägenhet. Jag blev trettio år gammal. Och jag träffade mitt livs kärlek i Leona och vi blev sambos efter att ha varit tillsammans i knappt fem månader.

Nästa år då? Leona och jag ska flytta igen. Till en större lägenhet. Vi ska på konsert i Mars. Min yngsta kusin i Danmark ska konfirmeras. Och en större skattjakt ska arrangeras,denna gång utan fez.

Resten är ett äventyr...

Julbocken står så tyst och timid på sin plats i närheten av granen. Med det röda snöret som håller ihop honom och sin ofta förekommande dåliga balans verkar han inte riktigt passa in. För vad har en bock att göra med jul egentligen. Om ni nu tänker på att det kanske fanns en get i stallet där Jesus föddes så har ni fel. Eller det fanns det kanske men det är inte därifrån den härstammar.

Jag började tänka på detta häromdagen när jag hörde att Gävlebocken blev nerbränd igen. Kanske att de fortsätter bygga upp den för att branden är planerad. Som ett offer till en gammal gud som byborna i American Gods gör med bilen på sjön. Men förmodligen är det inte så.

Bockarna kring jul är en kvarleva från vår vikingatid och julfirandet då. Bockarna var en representation av Tanngnjóstr och Tanngrisnir, Tors två bockar som drog hans vagn. De placerades under matbordet och man slängde ner diverse godsaker till dem under kvällens gång. Denna tradition ändrades under årens gång och en populär bocklek var att smyga in bocken till grannen osedd. Sedan skulle grannen smyga tillbaks den. Och så höll man på så.

Fram till 1800-talet gick ungdomarna på landet runt från gård till gård och framförde skådespel eller bocksånger för folket. En i gruppen var alltid utklädd till bock oc det var denna person som var i fokus. Man hoppades bli inbjuden på något gott att äta och starkt att dricka.

Efter 1800-talet så klädde far ut sig till julbocken och delade ut presenter på jul. Sen kom tomten in i bilden och julbocken fick nöja sig med att stå liten och vinglig under granen och vara lite obetydlig. Stackars bock. Du hade din storhetstid. Nu härskar tomten.

Leona stannade kvar i Kristianstad för att jobba och det är för tyst i lägenheten. Jag har musik igång konstant och som tur är har jag saker att sysselsätta mig med. Jag jobbar på förmiddagarna och det är julförberedelser när man är hemma. Igår sköt jag upp dem för att spela rollspel hemma hos Martin istället men nu ska jag sätta mig ner, sätta igång mysig lugn musik och slå in de sista presenterna. Snart är allt klart. Jag ska också laga god mat och sen bara softa. Men det är där det börjar bli tråkigt... Jag får se om Basse och Jeppelina hittar på nåt ikväll. Om man nu vill ta sig ut i snöyran igen. Det snöar som i en disneyfilm. Och det vill säga att det snöar en del. Vissa skriker hurrarop över det faktum att sannolikheten att det blir en vit jul är hög men för mig sitter inte julen i snön.

Det har snöat ännu mer och tidningarna varnar för snökaos på vägarna och jag ska köra hem från Kristianstad ikväll. Det låter spännande. Men förmodligen är det inte så illa. Men jag får ta det lugnt i alla fall... Jag lyckades dra mig ur att leka i snön i förmiddags med Leonas nevö Axel. Jag och den andra lila grabben tog istället köket i besittning och bakade muffins. Muffins är bättre än snö alla gånger.

Jag var dock tvungen att gå ut till bilen när Martin skulle hjälpa mig med tanklocket som strulade på vägen till Kristianstad. Först gick det inte att öppna och när jag väl fick upp det gick det inte att stänga. Nu är det stängt och jag får inom en verkstad. Det är bara lite pill som behövs och behöver inte bli så dyrt men det är ändå irriterande. Men jag har tid på mig. Jag har full tank nu.

Detta är en vacker saga om en herdepojke som ger sig ut från Andalusien för att finna en skatt vid pyramiderna i Egypten. På vägen dit möter han en kung, en kristallförsäljare, en kamelryttare, en engelsman och så givetvis alkemisten. Det är en fantastisk bok om att lära sig lyssna till sitt hjärta och förstå hur knutet det är till världssjälen. Men också om att lära sig att det är först genom kunskap om detta man kan uppskatta och förstå hur nära man var från början.

Lite grann som när björnen och tigern till slut fann Panama.

Jag slukade boken på några timmar. Men jag tror att det tar lite längre tid än så att till fullo ta till sig det som boken vill ge. Jag kommer gå och tänka på det i några dagar minst. Så som det först är när bly mognat som det kan bli omvänt till guld så är det först när man känner sitt hjärta som man kan följa dess råd till ett lyckligare liv.

Som vanligt får jag den där särskilda känslan när jag läser Murakamis böcker. Han har en säreget sätt att porträttera individer som ingen annan författare har så att människor blir mer än kropp och själ på något sätt.

Boken handlar om Sumire. Den stolta flickan med författardrömmar. Berättaren är K, läraren som är förälskad i henne. Och med i leken finns ochså Myu som är en äldre gift affärskvinna som Sumire i sin tur är förälskad i. Ett triangeldrama med bara längtan i alltså. Sumire får anställning av Myu och får resa runt med henne tills hon en dag försvinner på en liten ö i Grekland. Myu kallar dit K som hjälper till att leta efter henne.

Och det är här som Murakami gör det som han gör bäst... Han suddar sakta men säkert ut allt vi trodde var skillnader mellan verklighet och dröm.

Det enda problemet med den här fina boken som i och för sig tog för kort tid att läsa igenom är att jag blev otroligt besviken på slutet. Snacka om öppet slut... Vissa kanske gillar det. Och jag kan också uppskatta en viss öppenhet i ett slut med det här är Grand canyon av öppna slut... Men sån är han, Haruki Murakami.

Snön ligger vit över Ängelholm och jag sitter hemma och har ont överallt. Tur. För då slipper jag gå ut. Jag avskyr snö. Det är kallt och kommer in överallt under kläderna. Vissa tycker det är otroligt mysigt med en vit jul och visst, jag kan hålla med. Det får gärna snöa på julafton när jag har tagit mig till dit jag ska och sen kan snön vara borta igen när jag ska hem.

Jag vet inte när min kärlek för snö förvann för när jag var liten var jag som alla andra ungar och hade snöbollskrig, åkte tefat och byggde snögrottor och snögubbar. Men någonstans under uppväxten byttes denna kärlek ut till ett förakt.

Jag har bara varit på en skidsemester i mitt liv och det var med internatskolan 1995. Den spenderade jag i simhallen och i bastun på hotellet. Det var i coh för sig tvunget att göra något utomhus så som det oftast är när skolor arrangerar något och jag åkte två varv runt hotellet på längdskidor innan jag och min kompis Mattes gick inomhus igen.

Snö förvandlas rätt så omgående till slask här i skåne och slask är värre än snö. Speciellt sån där halvfrusen slask som ligger på vägarna. Förrädisk grå sörja är vad det är. Usch. Jag längtar så till våren. När det återigen börjar knoppas och björkarnas små löv lyser med sin ljusgrönhet och vindarna inte längre biter ett hårt tag i nacken på en. Men det lär ju dröja.