Jag har nu läst klart Steven Kings serie om det mörka tornet. Det är en märklig känsla av tomhet efteråt, lite grann som att det inte är lönt att läsa något annat på ett tag. Jag började läsa 'Revolvermannen' som är första boken i serien för nästan två år sedan och då hade inte de sista böckerna kommit ut på svenska än så därför har det tagit tid. Jag sträckläste de sista två böckerna nu och jjag skrattade, bet på naglarna och grät på ett par ställen.

Böckerna handlar om en grupp människor från olika verkligheter och år ledda av revolvermannen Roland Deschain av Gilead- De andra i gruppen (eller deras ka-tet) är Eddie Dean från åttiotalets New York, Odetta/Detta Holmes (senare Susannah Dean) från sextiotalets NY och pojken Jake från sjuttiotalets NY, samt Jakes lille följeslagare Oy. De färdas mot det mörka tornet. De vet inte riktigt vad de ska göra när de kommer dit men det är väldigt viktigt. Jag vill inte säga för mycket för det är uppbyggt så att man inte förstår mycket alls i början men att fler och fler pusselbitar faller på plats allt eftersom. Jag tror att detta gör att inte många har tålamod att fortsätta efter första boken. Men gör det! Det här är episkt. Det är spännande och för Steven King-fans är det kul också för att pesoner från andra Kingböcker dyker upp då ock då.

Han har själv sagt att många av hans andra böcker på något plan handlar om det mörka tornet på något sätt. Det är en serie han påbörjade på sjuttiotalet eller åttiotalet och först blev klar med en bra bit in på tvåtusentalet och som har varit lite av en demon för honom när det kommer till skrivande.

Bra är det i alla fall.

Det var länge sedan jag kände begär efter en bok när jag inte hade möjlighet att läsa. Det var nästan så att vid skiftets slut så längtade jag mer hem till boken än till min sambo, men bara nästan. Det var också längesen en bok grep mig så mycket, slukade mig och fick mig att både skratta och fälla tårar.

Detta är Rothfuss debutroman och även om det inte står skrivet någonstans på omslaget så är det den första i en serie på jag vet inte hur många böcker då andra boken inte är klar än. Det var faktiskt skönt att sakta inse att historian inte skulle vara slut på de 660 sidorna. Nu har jag i och för sig förstört det nöjet för alla som läser detta men boken är ändå läsvärd. Det är en historia i en historia. Värdshusvärden Kote som egentligen är den legendariska Kvothe berättar för en krönikör sin historia så som det verkligen hände då legenderna om honom är mer än en aning överdrivna eller helt fel. Samt hans sökande efter de mytomspunna Chandrian. Jag läste boken på engelska. Jag tror inte den har kommit ut på svenska än. Miljöerna, i en fiktiv värld, påminner stundtals mycket om Irlnd och Skottland. Både på små subtila ledtrådar som dyker upp men också mycket på språkets nyanser och på Rothfuss ordval.

Det var den korta baksidestexten som fångade mitt intresse.

"I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the city of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I thread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to gods, loved women, and written songs that makes the minstrels weep. My name is Kvothe. You may have heard of me."

Boken har spänning, humor, sorg, drama, äventyr, magi, sånger och kärlek. Jag längtar med hela mitt hjärta tills uppföljaren kommer.

Detta var romanen som fick beatgenerationen att blomstra, att existera och vara ett bestående kulturfenomen. Och jag fattade inte riktigt varför. Boken handlar om Sal Paradise som reser kors och tvärs över USA antingen på väg till eller tillsammans med sin vän Dean Mortimer. Boken är ett flackande mellan New York, Denver och San Fransisco och en massa liftande och pausande däremellan.  Även om boken var läsvärd så var den läsvärd dels för ett intresse för vad som skulle hända huvudpersonerna i denna bok i stort sett utan handling, men mest var den läsvärd när man höll tanken att det var en generationsroman i bakhuvudet.

Sal vet man egentligen inte så mycket om. Det är hans umgänge och världen närmst honom som är intressant. Den som verkligen är en karaktär är Dean Mortimer. En eländig galning, påfrestande, skäggig, illaluktande, son till en luffare, ungdomsbrottsling och med en massa kvinnor och oäktingar i bagaget.

Så vad var det som fick en hord av amerikanska ungdomar att anamma en ny livsstil av fattigdom, liftande och stundtals eländiga livssituationer? Jag citerar ett stycke ur boken som jag tror var det som de sökte.

"Dean och jag satt ensamma i baksätet och pratade och lät de andra vara. "Den där altsaxen igår hade verkligen DET - när han väl fått tag i det släppte han det inte, jag har aldrig sett en kille kunna hålla det igång så länge." Jag ville veta vad DET betydde. "Haha", skrattade Dean, "nu frågar du om ode-fi-nibla ting - hmm! Här har vi killen, och där är alla andra, okej? Hans sak är att uttrycka vad alla har inom sig. Han drar igång första korus, lägger fram sina idéer, folk tycker 'jaja, men fram med det nu', och då ger han sej sitt öde i våld och är tvungen att lira så han lever upp till det. Sen plötsligt nånstans mitt i ett korus är han där - alla märker att nåt är på gång och tittar upp och börjar lyssna på allvar; han tar tag i det och håller kvar det. Tiden stannar. Han fyller ett tomrum med substansen i våra liv, bekännelser från solar plexus, rester i minnet av idéer och tankar, varianter på fraser han har lirat. Han måste tuta sig över broar och tillbaka, och göra det med en sån obegränsad känsla djupt ner i själen för ögonblickets melodi att alla fattar att det inte är låten som betyder nåt utan DET -" Där orkade inte Dean längre, han svettades fram det där."

Det låter otroligt. Jag tror jag vet vad det var de letade efter. Tyvärr fann jag det inte i boken. Men boken är skriven med ett flyt som på ett passande sättföljer livssynen hos karaktärerna. Och på något sätt så känns det som en lite vilsen människas berättelse. När Kerouac (eller Sal) refererar till en person i slutet av berättelsen som man mött som hastigast i början av boken. Som kanske förväntas ha gjort ett intryck så man ska tänka nåt i stil med: Ahaa.. Ja det var han med hatten på lastbilsflaket va? Var det på väg till eller från Denver? När var det nu? 1944? Nej -47.

Jag läste boken för att jag ständigt råkar på saker som refererar till den. Senast det norska popbandet Babe Rawlins. (Babe är en blond skönhet i boken.) Jag ville veta vad ståjhejet var om. Nu vet jag och jag blev faktiskt inte så imponerad.

Jag spelar som tidigare nämnt rollspel varje söndag och just nu har vi i några veckor spelat Star Wars. Det är en fortsättning från där vi slutade för drygt ett år sedan och ingenting blir rätt. Men kul har vi. Och det har också lett till att man börjat kolla upp andra saker från det universet. Jag har kollat igenom hela första säsongen av 'The Clone Wars'. Den datoranimerade serien som fått väldigt blandad kritik. Jag har zappat förbi det förut men då har det varit svenkt tal och det gör faktiskt serien barnsligare i mina ögon. Jag gav den i alla fall en chans och fann att den var mörkare än vad jag först trodde. Visst finns det comical relief i de fjantiga battledroidsen men som motpart ser man också hur det ibland knäcks nackar och hur de onda kör slussabeln genom bröstet på oskyldiga. Anakins mörka sida, är tydlig lite då och då. Serien är välskriven och karaktärstrogen.

Jag har också läst Dark Horse serien 'The Force Unleashed' som handlar om Darth Vaders hemliga lärling och rebellrörelsens födsel. Väldigt välritad och spännande.

Så ja. Jag har blivit lite Star Wars-frälst på nytt. Jag tänkte ta och läsa lite av böckerna också så fort jag får tag i något sorts tidslinje så jag kan se i vilken ordning de utspelar sig. Det finns en hel del och jag tror jag hade blivit förvirrad om jag hade hoppat fram och bak flera tusen år i historien.

Så för att gå till listan. Listan på åtta saker. Den handlar idag om Star Wars.

Åtta saker som är coola i Star Wars.

1: Repliken: "I have a bad feeling about this." Den säger allt.

2: Ljussablar. Såklart. Vem vill inte ha en?

3: Tie fighters. Rent designmässigt spöar de skiten ut X-wings

4: Darth Vader. Det behövs ingen förklaring.

5: Stormtroopers: Cool uniform, träffar inte ett skit och slår huvet i dörrar.

6: Force lightning: Infinite power!

7: Milleniefalken. Jag gillar gamla rostskorvar när det kommer till rymdskepp. Det ska inte vara för fint och blänkande.

Och till sist...

8: Droids. Från R2D2 till de små svarta budbärarna som susar fram över golvet på dödsstjärnan. Droids är coola.

Detta är en vacker saga om en herdepojke som ger sig ut från Andalusien för att finna en skatt vid pyramiderna i Egypten. På vägen dit möter han en kung, en kristallförsäljare, en kamelryttare, en engelsman och så givetvis alkemisten. Det är en fantastisk bok om att lära sig lyssna till sitt hjärta och förstå hur knutet det är till världssjälen. Men också om att lära sig att det är först genom kunskap om detta man kan uppskatta och förstå hur nära man var från början.

Lite grann som när björnen och tigern till slut fann Panama.

Jag slukade boken på några timmar. Men jag tror att det tar lite längre tid än så att till fullo ta till sig det som boken vill ge. Jag kommer gå och tänka på det i några dagar minst. Så som det först är när bly mognat som det kan bli omvänt till guld så är det först när man känner sitt hjärta som man kan följa dess råd till ett lyckligare liv.

Som vanligt får jag den där särskilda känslan när jag läser Murakamis böcker. Han har en säreget sätt att porträttera individer som ingen annan författare har så att människor blir mer än kropp och själ på något sätt.

Boken handlar om Sumire. Den stolta flickan med författardrömmar. Berättaren är K, läraren som är förälskad i henne. Och med i leken finns ochså Myu som är en äldre gift affärskvinna som Sumire i sin tur är förälskad i. Ett triangeldrama med bara längtan i alltså. Sumire får anställning av Myu och får resa runt med henne tills hon en dag försvinner på en liten ö i Grekland. Myu kallar dit K som hjälper till att leta efter henne.

Och det är här som Murakami gör det som han gör bäst... Han suddar sakta men säkert ut allt vi trodde var skillnader mellan verklighet och dröm.

Det enda problemet med den här fina boken som i och för sig tog för kort tid att läsa igenom är att jag blev otroligt besviken på slutet. Snacka om öppet slut... Vissa kanske gillar det. Och jag kan också uppskatta en viss öppenhet i ett slut med det här är Grand canyon av öppna slut... Men sån är han, Haruki Murakami.

Jag har nu plöjt igenom The Graveyard Book av Neil Gaiman och som vanligt efter att ha läst en av hans böcker är jag mer än nöjd. Visst det är en barnbok eller ungdomsbok men Gaiman har sett till att boken är skön för alla åldrar.

Gaiman riktar sig till barn på en seriös nivå. Han vet att barn är starkare än vad många andra tror och precis som i Coraline är boken stundtals skrämmande men ändå fantastisk.

Det börjar med ett mord. The man Jack mördar en hel familj förutom ett spädbarn som lyckas komma undan och råkar hamna på en kyrkogård där det blir adopterat av spökparet Owens. Han får namnet Nobody men kallas kort och gott Bod. På kyrkogården finns även den mystiske Silas som blir hans beskyddare.

Man följer Bod genom hans uppväxt och genom en massa äventyr som kan utspela sig på en kyrkogård för en ung pojke som kan göra saker man bara kan lära sig av de döda. Och samtidigt har the man Jack aldrig slutat leta efter honom.

Det enda sätt som jag egentligen upptäckte att detta var en ungdomsbok på var att vanliga begrepp som till exempel 'deja vu' beskrivs för läsaren men detta stör mig inte i min läsning. Boken är också stundtals illustrerad och detta kan jag också uppskatta som vuxen. Detta är en väldigt spännande bok. Jag läste den på engelska och kommer en dag i framtiden hitta den på svenska enbart för att lättare kunna läsa den för mina framtida barn.

Jag har nu läst ut "Kafka på stranden" av Haruki Murakami.

Precis som i hans bok "Fågeln som vrider upp världen" så suddas gränserna mllan verklighet och dröm ut på ett sätt som inte gör läsaren förvirrad, utan mer konfunderad och man får en känsla av att man nästan förstår hur det ligger till. Kafka på stranden handlar om den femtonårige Kafka Tamura som rymmer hemifrån och hamnar på ett bibliotek. Hans far har förbannat honom och sagt att han kommer mörda sin far och ligga med sin mor och sin syster. De två sistnämnda som lämnade dem när Kafka var fyra år gammal. Det finns alltså ett genomgående oidipalt tema i boken.

Parallellt handlar boken om den gamle gubben Tanaka som kan tala med katter. Dessa två historier närmar sig varandra genom boken och påverkar varandra.

Det var en skön läsupplevelse. Man har ingen aning om vart historien bär. Man är en medresenär och kan hur man än gör inte lista ut slutet. Jag kommer definitivt läsa fler böcker av Murakami.