Jag måste köpa nya hörlurar. Det är inte det att de jag har nu inte är bra. De fungerar utmärkt. Det låter jättebra. Det är bara det att de inte riktigt synkar med mig. De första är av den modellen att det är en tunn metallbåge övermin hjässa. Detta är i och för sig bara ett problem när man har hatt på sig. Det har jag relativt ofta, nästan alltid. Det fungerar inte riktigt att ha ett metallband under hatten då hatten hamnar mer på metallbågen än mitt huvud och det ser inte klokt ut.

Den andra modellen är de som följde med min mobiltelefon. Ett par små högtalare som ska ligga i öronen. Hur de har tänkt där har jag aldrig förstått. Designen har funnits hur länge som helst och man har aldrig tänkt när man massproducerar sådana att man kanske skulle göra dem i lite olika storlekar eller något... Mina öron är formade på det sättet att hörlurarna bara faller ut. Om jag håller huvudet helt stilla så kanske de håller sig kvar i nån minut. Jag har försökt i desperation att pressa in hörlurarna i, vahettere, öronkanalerna men det gjorde bara ont så det gör jag inte om. De trillade ut då också. De jävlarna.

Jag behöver köpa lurar som ligger över öronen och som inte har en båge över huvudet. Det finns såna med en båge i nacken. Sånna får jag köpa. Jag vill minnas att ag hade ett par sådana för länge länge sen. De är borta nu i alla fall.

Jag har blivit sjuk. Och jag vet inte hur allvarligt det är. Men ändå njuter jag av det. Låt mig förklara... Jag har aldrig förstått hur man kan sätta sig och "brudlyssna" på låtar. Ni vet sånt där att man tar en låt och lyssnar på den om och om och om igen i evigheters evighet. Jag har aldrig varit förmögen att begripa hur det kan vara njutningsbart. Jag har endast gjort det i syfte att lära mig en låt för att jag och Basse skullle ha den på repertoaren och då är det så att låten allt som oftast står mig upp i halsen efter intensiv repetition på en timme eller två. (Och det är otroligt sällan som det krävs så lång tid!)

Men så hände det... Jag hörde ett brottstycke av en låt i en reklamfilm för en kamera. Jag luskade reda på vilken låt det var och kan inte få nog av den. Jag vill bara höra den hela tiden för den bli bara bättre. När jag inte hör den så har jag den på hjärnan.

Snälla doktorn! Vad ska jag göra för att bli frisk? Jag bifogar det som smittade mig med denna sjukdom. Men ta dig i akt! Du kanske också blir betagen av låten så mycket att du råkar ut för samma sak.

Gåshud...

Jag har nu läst klart Steven Kings serie om det mörka tornet. Det är en märklig känsla av tomhet efteråt, lite grann som att det inte är lönt att läsa något annat på ett tag. Jag började läsa 'Revolvermannen' som är första boken i serien för nästan två år sedan och då hade inte de sista böckerna kommit ut på svenska än så därför har det tagit tid. Jag sträckläste de sista två böckerna nu och jjag skrattade, bet på naglarna och grät på ett par ställen.

Böckerna handlar om en grupp människor från olika verkligheter och år ledda av revolvermannen Roland Deschain av Gilead- De andra i gruppen (eller deras ka-tet) är Eddie Dean från åttiotalets New York, Odetta/Detta Holmes (senare Susannah Dean) från sextiotalets NY och pojken Jake från sjuttiotalets NY, samt Jakes lille följeslagare Oy. De färdas mot det mörka tornet. De vet inte riktigt vad de ska göra när de kommer dit men det är väldigt viktigt. Jag vill inte säga för mycket för det är uppbyggt så att man inte förstår mycket alls i början men att fler och fler pusselbitar faller på plats allt eftersom. Jag tror att detta gör att inte många har tålamod att fortsätta efter första boken. Men gör det! Det här är episkt. Det är spännande och för Steven King-fans är det kul också för att pesoner från andra Kingböcker dyker upp då ock då.

Han har själv sagt att många av hans andra böcker på något plan handlar om det mörka tornet på något sätt. Det är en serie han påbörjade på sjuttiotalet eller åttiotalet och först blev klar med en bra bit in på tvåtusentalet och som har varit lite av en demon för honom när det kommer till skrivande.

Bra är det i alla fall.

Jag har för femtioelfte gången kommit igång med mitt skrivande. Jag har sagt att jag ska skriva minst tre sidor om dagen. Det är en rätt så lagom siffra för en som inte har författande som huvudsysselsättnnig och som ändå vill träffa folk från och till.

Jag började om på min historia 'Sommarkattsyndikatet'. Jag läste igenom det ag skrivit innan och kände att jag lagt vikt på fel saker. Vissa namn klingade inte längre rätt och miljöer och personer behövde bli lite mer verkliga. Ibland kände jag att jag rent ut sagt varit lite fjantig i mina idéer och det var inte rätt. Så i stället för att gå igenom allt och klippa och klistra så börade jag om. Jag tittar fortfarande i de gamla papprena men bara som en källa.

Jag var inte heller säker på upplägget. Protagonisterna fick vartannat kapitel att leka i. Jag vet inte hur jag lägger upp det nu men jag tror jag kommer ta tillvara på ett eller två tips min vän Jens gav mig en gång för länge sen angående historien. När jag nu lägger min fokus på Sommarkattsyndikatet (Om den kommer fortsätta heta det) så kommer nog desvärre projekt Svergrike hamna på is helt och hållet. Jag har inte uppdaterat den på väldigt länge och istället för att slitas mellan två berättelser får en helt enkelt ligga i träda tills den första är klar.

Nu har jag i mitt lilla kreativa rum en liten skrivarhörna. Ett skrivbord med en dator utan ljud, spel eller internet. Perfekt. Där ska jag stänga in mig och låta fantasin flöda. Men efter jag varit på biblioteket...

Det var mycket snack om den ett tag... Folk sa saker som: "Äntligen en riktig vikingafilm!" "Grym, rå och vacker" och "Mads Mikkelsen är lysande." Och visst. Med det i bakhuvudet och efter man sett postern så tänkte man att nu ska man få se en film med riktiga vikingar. Danska vikingar som var de som for och plundrade och hade sig. Och kanske något mytologiskt inslag med tanke på titeln.

Det blev istället en av de segaste filmupplevelser jag haft. Det gick en kvart innan första repliken och en kvart till innan andra. Tydligen spenderade vikingar en hel del tid med att stå och glo på varann. Mads Mikkelsen slåss lite i lera i början när han inte sitter i en bur. Våldet är väldigt rått. Väldigt anatomiskt korrekt inbillr jag mig. Så ser det förmodligen ut när man krossar en skalle med en spetsig sten så att hjärnan rinner ut.  Och så ser det förmodligen ut när man sprättar upp magen på en fastkedjad kristen och sliter ut tarmarna.

Mads, eller One Eye, och en pojke går och går och går. Sen möter de krista "vikingar" (Allting utspelar sig i skottland tror jag) som är på väg till Jerusalem och tar med sig One Eye och pojken. De hamnar i dimma som aldrig verkar ta slut. Så de ligger i båten. Sen ligger de i båten lite till. Och så lgger de i båten ytterligare ett litet tag. Och glor på varann. One Eye är ju stum så han glor bäst av alla. Till sist kommer de fram till ett land som inte är det heliga landet. Där börjar de dö en efter en av mystiska vildar i skogen med pilbågar.

Filmskaparen har försökt göra det spännande med att One Eye får visioner av en närastående framtid. Visioner i blodrött. Men allt blir bara segt. Segt segt segt. Men jag ville i alla fall se klart filmen.

Jag ångrar lite att jag satte igång den. Slutet var så trist och menlöst. SPOILER! säger kanske nån av er som läser detta. Se det mer som en räddning så ni slipper lägga tid på den här filmen. Kramas istället. Eller lägg ett pussel, vad vet jag. Detär förmodligen mer givande.

Idag var det premiär. Första middagen på balkongen.

Vi har börjat fixa och dona fint därute. Vi lade matta för ett tag sedan och efter det fick vi hem de numera limegröna utemöblerna som nu också torkat. (Vi fick fel sorts färg på stället vi köpte den. Det torkade liksom aldrig och blev lite knas.) Och nu har vi också fått upp hönsnät så att katterna kan njuta av utestället utan att det riskeras att de trillar ner. De blir helt koko så fort de ser en duva eller en fluga. Nu kan man lämna dörren öppen utan att vara orolig.

Det blev paj med grönsaksstavar och tzatziki i solskenet. Gott var det.

Jag har också blivit klar med min skrivarhörna. Min gamla dator fungerar. Jag tvivlade lite ett tag. Inget ljud och inget internet. Men det ska ju bara skrivas ändå. Jag är nöjd.

Ett bra tag nu har jag haft trubbel med ryggen från och till. Det är inte samma sorts smärta som det var förr innan jag fick mina inlägg i skorna. Det är så skönt att det inte känns som om man kör glödande spett in genom fotsulorna när man ska upp på morgonen längre. Min rygg var också rätt okej efter det. Ett tag...

Jag vet inte om det beror på jobbet eller på nåt annat men jag har väldigt ofta väldigt ont i ryggen. När jag berättade för min mor om det kände hon igen symptomen på pricken och kunde i stort sett avsluta mina meningar när jag skullle beskriva var och hur det kändes. Hon började få sådana problem i min ålder. Skillnaden är att hon fick reda på först för några år sedan att hade hon bara fått en röntgenbild i början hade man kunnat upptäcka att det var diskbråck på gång. Och då kunnat ge rätt behandling i stället för antiinflammatorisk medicin och värktabletter. Min morfar har också samma problem.

Morsan har varit långtidssjukskriven och ryggen har strejkat rejält. Jag vill inte hamna där. Jag vill kunna göra någonting på mitt framtida hus och inte behöva hyra in folk för minsta lilla. Jag vill kunna leka och busa med mina framtida barn utan att först slänga i mig två panodil.

Jag har läkartid på måndag morgon. Jag går inte därifrån utan en remiss till röntgenfotografen. Fram tills dess är jag sjukskriven. Jag har precis stigit upp och är redan stel från nacken och ner. Jävla skit.

Jag har läst två böcker om skrivande. Jag har gjort det förr och man lär sig alltid något nytt. Jag tycker det är spännande att få, kanske inte tips, men en liten inblick i författares värld. För jag tror inte de lär ut något de inte gör själva.

Först läste jag 'Skriv på!' av Elizabeth George. Den började bra. Hon sriver väldigt mycket om karaktärsskapande och psykologin i det. Om faktaletande och om vilken röst boken har. Mot slutet blev det dock för träigt. För mycket: Kolla här vad denna författaren skrev när vi ändå är inne på ämnet tillbakablickar. Jag vet vad en tillbakablick är. Men det är som det står på framsidan. "En handbok i författandets konst". Men jag kan säga att även om jag tar med mig delar av det hon lär ut så kommer jag aldrig någonsin arbeta på hennes sätt.

Jag läste sen 'Att skriva' av Stephen King. Den har jag blivit tipsad om av någon någongång. Jag minns inte vem. Och det var väldigt bra läsning. Jag läste ut den på en dag. Jag kan se mig själv gå mer efter Kings metoder men återigen, inte helt och hållet. Och det är ju inte det som är meningen heller. Stephen King har inte samma syn på författande alls som Elizabeth George. Han går snabbt ut och säger att man kan kanske göra en usel författare habil. En habil författare har goda chanser med träning att bli en bra författare och bra författare har ingen chans att träna sig upp till att bli genier. Han skriver först ett slags CV. Det fyller halva boken. Om hur och varför det kom sig att han blev författare. Och sen skriver han om metoder han använder sig av och lite om verktygen en författare bör ha med sig. (Ordförråd, grammatik m.m.)

Gemensamt för de båda är att de påpekar att de som drömmer om att vara författare för att bli intervjuade i TV och ha sitt ansikte på baksidan av en bestseller sällan blir det. Folk som skriver blir författare.

Jag ska köpa ett skrivbord idag till det lilla rummet i lägenheten och göra mig en liten skrivarhörna.