Igår såg jag en bra film.

Away we go handlar om ett par som väntar barn. De bor i en stad de inte är så överförtjusta i och har flyttat till endast för att hans föräldrar bor där. När de får reda på att föräldrarna ska flytta till Antwerpen så börjar de ett sökande efter en ny plats att starta sin familj. Resan går över hela USA och in i Kanada. De besöker gamla vänner, släktingar och arbetskamrater i sökandet efter en plats att kalla hem.

I huvudrollerna hittar vi Maya Rudolph, mest känd från SNL och John Krasinski, mest känd från 'The Office'. Men filmen är inte en renodlad komedi. Den har även många ställen man knappt kan hålla tårarna tillbaka och har en hel del poänger och tänkvärda dialoger. Men det finns också en hel del absurditeter, som huvudrollens kusin somhar hela familjen i en säng och inte kan förstå hur man som förälder vill dölja sin älskog med sin man från sina barn.

Killen som regisserat filmen heter Sam Mendes som också gjort filmer som American beauty och Road to Perdition. I småroller hittar vi Maggie Gyllenhaal och Jeff Daniels med flera som trots att de bara är med några minuter är klockrena.

Det är en skön film. En varm film och det bör tilläggas att soundtracket också är fint. Jag bifogar en trailer.

Det går inte att bädda in för att någon någonstans är lite kinkig, så ni får länken i stället: http://www.youtube.com/watch?v=dEp3NKG2U5U

Det händer att man sitter framför datorn eller går förbi sina cdställ och får en plötsliga ingivelsen att lyssna på en skiva eller n viss artist man inte lyssnat på på länge.

Igår snubblade jag över Tim Christensen på spotify och gud vad glad jag är att jag gjorde det. Jag visste väl om att han hade släppt nytt för ett tag sedan men förträngt det eller nåt. Livet gled vidare och igår lyssnade jag på de nya sångerna. Och jag spelade mina gamla favoriter för Leona som verkligen gillade det.

Nu ska vi snart hem till min syster och med ner i bilen har vi Tims skiva 'Honeyburst' som jag varmt kan rekommendera alla. Det jag däremot delar med mig av nu är en av de nyare låtarna.

Om ni vill lyssna på andra favoriter, hör 'Wonder of wonders',  'Whispering at the top of my lungs' och 'Right next to the right one'.

Det var ju ett tag sen man uppdaterade här kom jag på. Sammanfattning: Vi var i tyskland och köpte öl, i Danmark på konfirmation och hälsade på släkten. Jag köpte en Mona Lisa för en hundring. Vi har börjat måla balkongmöblerna och jag har köpt grön matta till balkongen som ska ut så fort det slutat regna. Jag har blivit modernt laktosintolerant. Jag har också lånat böcker på biblioteket och sett 'The imaginarium of Dr Parnassus' som var bra. Jag kan gå in mer på det i ett senare inlägg. Detta inllägget är tänkt att handla om att jag lagt in en låt till på sommarens låtlista. Jag stod och diskade när jag hörde den och stod och dansade vid vasken så det plaskade extra mycket. Skitsamma. det är en kickass låt. Håll till godo. Jag kommer vid ett senare datum publicera någon form av spotifyspellista som är så populärt numera.

Försök inte ens sitta still! I know you wanna dance!

Jag hade en vision om ett kreativt rum i den nya lägenheten. Det harjag fortfarande. Det är bara det att det liksom nte kommit till än. Just nu fungerar det rummet som ett avlagrings/gömma saker/stök-rum. Jag började men det kändes inte rätt och nu håller jag hela processen i stiltje. Jag kommer sätta igång när jag hittar en bäddsoffa tänker jag. Och ett litet skrivbord vid fönstret. Jag måste också samla på mig bilder för kollaget som ska täcka ena väggen.

Men jag kommer aldrig igång. Som vanligt handlar det om att bara börja i ena änden men det känns som om det inte är lönt att påbörja innan man har nyckelkomponenterna. Nu står det ett vitrinskåp och en bokhylla med mina målargrejor. Det finns också en tv och ett gammalt soffbord. Och en hel del tavlor som bara står och står. Jaja... en dag.... En dag...

Till helgen ska vi till Danmark. Det är konfirmation och hälsa på släkten. Det blir en sväng ner om Tyskland också. Det blir bra. Vi kommer ha syrran och svåger i bilen och ikväll ska jag bränna några skivor att ha i bilen ner. ROAD TRIP!!!

Jag dömde hunden efter håren eller "the book by the cover" och lånade en bok på biblioteket som såg häftig ut. Det behövde jag inte ångra.

Efter världen är ödelagd och bränd har den sista spillran av människor flytt till moskvas tunnelbanesystem, byggt för att motstå en kärnvapenattack. Där nere har de nu bott och endast ett fåtal minns tiden innan. Men är de ensamma? Det finns saker i mörkret och mörker finns det gott om.

Stationerna har blivit små statsstater som har sina allianser och sina krig. I en av de yttre stationerna VDNCh bor Artiom som tvingas lämna ett meddelande till någon på andra sidan metron. Ett riskabelt uppdrag. Stationen han bor på har börjat bli anfallen av 'de svarta'. Mutanter från ovansidan som sprider skräck.

Artiom träffar vänner och fiender och råkar ut för en massa spännande saker. Man kan dra paralleller  till Gaimans 'Neverwhere'. En tunnelbana där inte allting är som det brukar, det finns myter och mystik. Fast det är ryskare. Miljöerna är skitiga, eländiga och kalla. Människorna är bistra, egoistiska, suputer, kommunister, fascister, heliga dårar, äventyrare... Och så finns mörkret.

Boken är väldigt bra och rekommenderas varmt. Slutet är klockrent. Det känns otroligt ryskt det med i brist på bättre uttryck. Det har också kommit ett datorspel baserat på boken som jag nog får ta och spela när jag fått en bättre dator. Om jag törs.

Jag och Leona har förlovat oss. I går kväll strax efter vi gick till sängs plockade jag fram ringar och frågade om hon ville gifta sig med mig. Och hon sade ja.

Jag har gått och tänkt på detta länge och funderat en hel del på när och ännu mer på hur jag skulle fria. Resultatet blev odramatiskt, enkelt och fint. Jag funderade först på att bygga upp en stämning under en hel dag, med en massa romantiska saker, kanske i Köpenhamn. Men jag var ute och gick igår och tänkte sen att: Det är varje vardag jag vill dela med henne. Även regniga dagar där man fått besked att man inte fått ett jobb man ville ha. (Så fick jag sagt det också.) Kvällar i soffan. Middagar vid köksbordet. Det är där vi är. Visst kan vi ha romantiska utflykter till Köpenhamn också men det är inte i dem min kärlek till henne ligger.

Tyvärr så var det ju så att de ringarna jag tagit hem inte passade så bra. Vi ska in till guldsmeden i eftermiddag och skaffa några som passar. Men eftersom jag haft detta i tankarna ett tag och gått igenom en massa scenarion så hade jag en leksaksring i plast från en automat på City Gross i Höganäs i min jeansficka. Och den har hon på sig nu.

Jag är så glad idag.

Jag är totalt förtjust i hipstamatic. Ja, jag vet... Nu ska jag också börja tjata om iphoneappar och så vidare men så illa är det inte.

Bara en...

Hipstamatic är en funktion som lägger filter på foton så att det ser ut som om bilderna togs på en tid då det var inne med polisonger ner till knäna och byxor så utsvängda man kunde tro det var kjolar. Man kan variera lite med några olika sorters film, lins och blixt. Det blir grusigt, missfärgat och alldeles alldeles underbart. Jag vet att jag kommer använda detta sätt att fotografera till otroligt mycket. Helt plötsligt blev det ännu mer kul att ta foto.

Här kommer ett litet smakprov på ett självporträtt taget med applikationen.

Kombinationerna mellan film, lins och blixt är många och många timmars lekande blir det.

Leona vill ha en buddha i varje rum. Än så länge har vi en lite budddhastatyett i kryddhyllan och inga fler. För mig gör det inget. Så länge det inte är en av de där statyerna eller bilderna där Buddha har en jättemage och öronsnibbar till knäna. Den bilden av Buddha överensstämmer inte med vad jag vill tro buddhismen står för, och ska mitt hem präglas av en religion så är väl buddhismen den som för mig framstår som minst främmande.

Jag har svårt för religion överlag. Visst har en tro på en högre makt hjälpt många men förmodligen dödat fler. Hade människan kunnat lära sig leva civiliserat och efter en slags moralisk kodex eller riktlinje om man inte haft en gud eller fler som sagt att man brinner, torteras, plågas, fryses till is, ätes upp eller återföds till gråsugga om man inte är snäll?

Jag kan inte heller påstå att jag är påläst tillräckligt för att förkasta religioner, men jag drar aldrig alla över en kam. Dessutom är det inte religionen jag är rädd för. Det är fanatismen. Fanatism skrämmer mig till och med på film. Och jag tror inte du behöver följa Torahn, Koranen eller Bibelns riktlinjer för att leva ett gott liv. Jag tror inte man behöver religion för att leva ett skapligt liv. Jag tror inte man behöver ge gud eller gudar ett ansikte för att det ska kännas mer äkta. Sen om det är Jehova, Allah, Shiva, Oden, Ra, eller det flygande Spaghettimonstret... (http://www.venganza.org/) Samtidigt när man kommer in på det ämnet så påminns jag alltid av något jag en gång läste i Douglas Couplands bok Generation X.

"Me-ism: A search by an individual, in the absence of training in traditional religious tenets, to formulate a personally tailored religion by himself. Most frequently a mishmash of reincarnation, personal dialogue with a nebulously deffined god figure, naturalism, and karmic eye-for-eye attitudes."

Jag tänker leva mitt liv. Jag tänker inte leva mitt liv efter en urgamla doktriner som fungerade strax efter man upptäckte bokstaven i, i en värld där man sätter bokstaven i framför i stort sett varenda ny teknisk pryl. Däremot kan jag stanna upp ibland och tänka lite grann på saker och tings värde och beydelse, både för mig och för andra. Det tycker jag låter sunt. Och buddhastatyerna. Visst varför inte. Jag gillar budskapet med den gyllene medelvägen.